”Jag kan ju inte ta med mig samlingen i graven”

Kulturen behövs, särskilt i dessa tider. Det menar Sven-Harry Karlsson.

Det är ett fantastiskt hus, så beskriver byggmästaren och konstsamlaren Sven-Harry Karlsson sitt nybyggda konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. I sex-våningshuset med guldskimrande mässingsfasad finns lägenheter, restaurang och konsthall. Högst upp finns museet som är en exakt kopia av Sven-Harrys eget hem.
Den ansedde byggmästaren Sven-Harry Karlsson startade 1968 byggföretaget Folkhem och har sen dess varit med och skapat runt 3 000 bostäder i Stockholmsområdet. Han har under åren lärt sig mycket om att bygga hus och berättar att det handlar om att göra funktionerna bra.

Lika länge som han byggt bostäder har han också varit konstsamlare. Och det var när han skaffade sitt första egna hus som han märkte att det behövdes konst för att få bostaden att bli ett riktigt hem. Sedan dess har hemmet fyllts med skulpturer, mattor och kända målningar av bland annat August Strindberg och Carl-Fredrik Hill.
– I ett bra konstverk måste det finnas en själ och det måste det även i bostaden. Ett bra konstverk kräver samtidigt ett väldigt bra hantverk och detsamma gäller hus.
Sven-Harry Karlsson tycker att i en så hetsig tid som vi lever i så behövs kultur.
– För mig är det oerhört betydelsefullt med konst, jag har haft obeskrivlig glädje av min.

Redan för 15 år sedan började han fundera på ett sätt att kunna dela med sig av sin konstsamling och resultatet blev alltså den guldskimrande byggnaden som kostat runt 300 miljoner kronor att bygga.
– Jag tycker inte att man ska ha konsten i källaren och ger jag den till något statligt museum så hamnar den just där. Konst är inget man äger utan något man förvaltar, den ska vara tillgänglig för så många människor som möjligt.
Att allmänheten nu kan besöka museet, som alltså är en kopia av den bostad från 1700-talet som Sven-Harry bott i på Lidingö, tycker han känns jättebra.
– Det är lättare att ge än att ta emot. Vad ska jag annars göra med samlingen? Jag kan ju inte ta med mig den någonstans, i de där jäkla gravarna de har nu för tiden får man ju inte ens plats med sina egna ben.

Av: Rebecka Gyllin
Foto: Sven-Harrys Konstmuseum