Krönika: Flyttkedjan fungerar inte längre

Husbyggandet är viktigt för trä- och möbelindustrin, särskilt byggandet av bostäder. Klimatet gör boendet av största vikt för oss nordbor och är därmed även av stor betydelse för våra politiker. Utan bra bostäder är vår del av Europa obeboelig. Därför kan avsikten med vissa politiska beslut tyckas svåra att förstå. Skatteomläggningarna i början av 90-talet innebar att statens kostnader för bostadssektorn på 25 miljarder vändes till en intäkt på 30 miljarder. Bostäderna blev plötsligt en mjölkko för staten.

Innan omläggningen hade vi ett överskott på bostäder, vilket snabbt försvann eftersom bostadsbyggandet rasade med 80 procent, och i början av 2000-talet började det bli brist på bostäder. Redan då visste vi att behovet av fler bostäder ökar drastiskt när de stora barnkullarna från skiftet 1980-90-talen söker bostäder efter 2010. Där är vi nu – och nu bygger vi mindre än någonsin. Vi saknar redan 250 000 lägenheter och bristen ökar. I det läget driver regeringen en finanspolitik som effektivt minskar bostadsbyggandet. Bolånetaket gör det omöjligt för yngre att köpa bostad och den finansiella oron i världen skapar otrygghet som bidrar till återhållsamhet. En normal boendekarriär innebär ett antal flyttningar. Man flyttar till sin första lägenhet – bildar familj och flyttar till villa – barnen flyttar ut och man flyttar åter till lägenhet. Bostadsbeståndet förutsätter att flyttkedjan fungerar. Nu gör den inte det. Många vill sälja, men få har råd att köpa.

Effekten har skapat ett kraftigt ökat utbud av bostäder, men andelen köp har minskat dramatiskt. I det läget förefaller regeringen driva en kampanj om att vi riskerar en bostadsbubbla. Det är ju nonsens. Risken är snarare den att utvandringen, i dag 40 000 människor, kommer att accelerera. Man flyttar dit där det finns bostäder.

Det kanske är avsikten. Bostadslösa svenskar flyttar in i tomma spanska lägenheter. Då skulle nog Anders Borg få ett nytt fint pris, kanske en staty i Bryssel.

Leif G Gustafsson
vd, TMF