”VI MÅSTE SYNAS ÖVERALLT”

68-årige vd:n Knud Erik Hansen är tredje generation i danske möbeljätten Carl Hansen & Søn. I ett samtal med Trå & Möbelforum berättar han om satsningen på egna flagship stores världen över, om betydelsen av företagets story telling samt hur danska möbelindustrin skiljer sig mot det svenska – med entreprenörskapet och införsäljningen i fokus.

Knud Erik Hansen på Stockholm Furniture Fair i Älvsjö 2020.

Med en omsättning som närmar sig miljarden har tredje generationen Hansen blivit en stor spelare i den skandinaviska möbelindustrin. Knud Erik Hansen, 68 år, kan titta tillbaka på hur han 2002 tog över ett företag med endast 18 anställda som nu har växt till drygt 2 000 anställda i fabriker både i Danmark och Vietnam.

– Jag blev involverad i företaget väldigt tidigt. Min pappa dog när jag var bara tio år gammal. Han fick en hjärtattack mitt i steget. Han lämnade min mamma ensam med två söner på 10 och 15 och en stor fabrik.

– Min mamma fick fatta en del snabba och avgörande beslut. Hon bestämde sig för att fortsätta företaget. Det var 1962 och då var det ovanligt med en kvinna som styrde en fabrik, berättar Knud Erik Hansen.

Utan tidigare erfarenhet av branschen åkte mamman själv ut till mässor och sålde in möblerna som fabriken fortsatte tillverka. Hon lyckades övertyga tyskar, fransmän och andra att köpa produkterna. Hon ledde företaget i 20 år innan Knud Eriks storebror tog över.

Men att driva bolag med sin bror var inte aktuellt för Knud Erik.

– Han vill inte investera och expandera. Han har inga ambitioner. Han har aldrig gift sig och han har inga barn. Vi är väldigt olika.

Knud Erik tog i stället arbete inom shipping och spenderade 22 år utomlands. När han kom hem blev han vd för Tempur madrasser och fick vara med om en fantastisk resa där bolaget växte från 100 miljoner till en miljard innan det såldes till amerikanska investerare.

– Under den här tiden hade vår mor dött och jag sa till min bror att jag ville sälja mina aktier i familjeföretaget. Jag hade hälften av ägandet. Men min bror sa att han inte var intresserad av att köpa aktierna. Han ville att jag skulle köpa ut honom. Min bror ville pensionera sig som 57-åring.

Det var 2002 och Knud Erik lånade pengar och investerade i en ny fabrik utanför Odense. Under de senaste åren har Carl Hansen & Søn också köpt upp ett antal andra mindre möbelföretag.

– Vi har nu alla golden age designers från 50-talet och framåt. Från Kaare Klint till Hans J. Wegner. Jag köpte företagen och fick brands. De var så små att de hade problem med generationsskiften. Många mindre företag ringer och frågar om jag är intresserad av att köpa. Då beror det på vilka designers de har i sina företag, förklarar Knud Erik Hansen

Hur klarar ni av arbetskraftsförsörjningen?

– Vi ser till att få in våra egna lärlingar i företaget. Just nu har vi 25 eller 26 stycken på fabriken. Vi har ett speciellt utbildningscenter. De är inte inblandade i den vanliga produktionen. De är som ett separat företag som gör produkter på beställning.

Förutom att vara på fabriken har eleverna också lektioner på ett vanligt gymnasium för att få lära sig göra ritningar, lära sig om teknik och liknande. Företaget säljer också deras produkter i de egna butikerna.

– Jag är övertygad om att denna lite gammaldags lärlingsmetod är rätt. De behöver bli akademiker med sina fingrar. Många av dem är väldigt väldigt bra.

Hur ser förutsättningarna ut för dansk möbelproduktion?

– Det är inte mycket möbelproduktion i Danmark i dag. Det finns flera möbelföretag men de producerar sina möbler i andra länder som Belgien, Kina och Östeuropa. Det krävs så mycket kapital för att få i gång produktion i Danmark. Här finns ett politiskt uppdrag att ge människor möjligheter att utveckla sina idéer. Tyvärr tror jag inte att dansk möbelindustri kommer att kunna växa så mycket mer på produktionssidan.

Hur ser du på svensk möbelindustri?

– Jag ser samma tendens. Det som skiljer är att vi har mycket hårt trä och ni har mjuka träslag. Det gör bland annat att designen blir annorlunda. Sverige har en fin tradition i sin design. Skillnaden är bara att vi är lite mer säljorienterade i Danmark.

Om tio år, var är ni då som företag?

– Då är vi ännu större än i dag. Vi har inga agenter utan egna säljare över hela världen. Redan i dag har vi nio flaggskeppsbutiker runtom i världen som också fungerar som showroom för våra säljare. Japan är vår största exportmarknad förutom Skandinavien.

Han berättar att butikerna fortfarande bara har 10–15 procent av försäljningen. Men att de också utvecklar en webb-shop.

– Vi måste ha våra egna kanaler till kunderna. För ett företag som vårt är storytelling extremt värdefullt. Vi vill framhålla att det är produkter gjorda av människor för att få människor att må bra. Berätta att många mänskliga händer har bidragit till den här produkten. Att få fram en känsla.

Det är den kvaliteten som avgör i konkurrensen.

Knud Erik Hansen om …

… hållbarhet

”Först och främst jobbar vi bara med trä, läder, ull och andra återvinningsbara ämnen. Allt träspill från fabriken, fyra ton per dag, går direkt in i en brännare. Den värmer 400 hus i området kring fabriken. Varje hushåll sparar 4 000 danska kronor per år på det. Brännugnen förbränner på 3 000 grader så det blir rena utsläpp. Vi har en av de mest moderna fabrikerna i Europa i dag. Det är en mycket bra arbetsmiljö.”

… nästa generation

”Jag har två pojkar som är intresserade. Men jag vill inte sätta press på dem att ta över, min bror fick känna av det trycket. Om de inte har den rätta känslan för detta kan de avstå. En av dem är en produktionsingenjör och han leder nu den fabrik i Vietnam som jag köpte 2017. Han är mycket nöjd och jag tvivlar på att vi får honom tillbaka till Danmark. Min andra son är på väg att avsluta sina universitetsstudier. Han kommer säkert också att flytta utomlands några år innan han kommer tillbaka. Men jag saktar inte ned än och min filosofi är att gripa möjligheterna i flykten. Så har det varit hela mitt liv. Jag vill inte överlämna ett alltför litet bolag till mina barn. Ett kraftlöst företag har ingen framtid. Jag vill också ha frihet att själv kunna kontrollera och staka ut riktningen på bolaget. Därför är jag inte intresserad av några delägare eller börsen.”

TEXT HÅKAN LÖVSTRÖM FOTO ULF BERGLUND