Västerås, Rio och hela världen

En hund sniffar längs husgrunden, efter ett tag höjer den ena bakbenet och låter en stråle träffa betongen. Då lägger jag märke till att det finns spår av hundar längs hela väggen, faktiskt längs alla väggar i stan.

Det får mig att minnas en nyhet från i fjol, om att tekniska avdelningen i Västerås Stad tvingades byta ut vissa lyktstolpar eftersom blandningen av salt, kväve och ammoniak som hundar sprutar ur sig lett till att stolparna riskerade att rasa på grund av korrosion.

Man kan tycka att det är konstigt att samhället tycker att det är okej att vi låter hundar göra fult och fel, men en annan historia påminner om att människor inte kan hålla sig själva i styr heller: Den vackra fotbollsstadion Maracanã i Rio de Janeiro byggdes för matcher i Brasilien-VM 1950 och var med sin publikkapacitet på 180 000 världens största. 1992 rasade en läktarsektion och tre personer dog. Orsaken till raset blev snart uppenbar – fansen hade genom åren inte orkat gå på muggen, utan kastat sitt vatten i trapporna under läktarna. Ammoniaken, som även folkurin innehåller, hade gnagt sig genom betongen och orsakat korrosion på armeringsjärnen. Till VM 2014 byggdes stadion om, och vakter är numera utplacerade för att karlarna ska hitta rätt. Kanske borde mattar och hussar kunna vakta sina hundar på ett liknande sätt?

Men i det större perspektivet – hur ska människor och företag kunna fortsätta skapa utan att *issa på vår existens? I det här numret tittar vi extra på miljömärkningar, hållbarhet och cirkulära affärsmodeller, kanske är de kopplet som behövs för att leda oss rätt.

Peder Edvinsson, redaktör