Henrys känsla för Kinnarps
Ingvar Kamprad inredde svenskarnas hem, Henry Jarlsson deras kontorsplatser. Under 45 år har västgöten verkat på Kinnarps och fört föräldrarnas arv vidare.
Henry Jarlsson pratar. På västgötska, ganska fort och mycket. Han är 75 år och fortfarande ”på”, som man säger i dag. Engagemanget tycks vara med hela tiden och händerna följer oavbrutet med i svängarna.
Vi sitter i ett mötesrum mellan receptionen och ett stort showroom på Kinnarps huvudkontor söder om Falköping. Kinnarps är i dag en av Europas ledande leverantörer av inredningslösningar för kontor, har cirka 2 150 anställda och kunder i cirka 40 länder. Företaget erbjuder kontorsmöbler för allt från öppna kontorslandskap, aktivitetsbaserade kontor och individuella kontorsrum till konferens-, utbildnings- och möteslokaler, kaféer, restauranger och receptioner. Här finns också kompletta sortiment för skolor, vård och omsorg, berättar Henry Jarlsson med viss stolthet.
Det var dock aldrig meningen att det skulle bli så stort. Grundarna Jarl och Evy Andersson, Henrys föräldrar, ville bara ha ett litet företag så att de själva kunde bestämma över sina liv. De var barn till lantbrukare i Falköpingstrakten och som nygifta i 25-årsåldern fick de nys om att en snickerifabrik i Kinnarp var till salu. Året var 1942 och det unga paret kunde slå till, bland annat tack vare föräldrar som lämnade sina gårdar som säkerhet.
– Far var finsnickare och första beställningen kom från en storbonde i socknen som ville ha ett skrivbord. Det kostade 150 kronor och mor kunde bokföra första inkomsten, berättar Henry, som föddes året efter. Han var parets förstfödda och under åren som följde kom ytterligare fyra barn.
Inte bara familjen växte. Efter en långsiktig order på jalusiskåp till Krigsmaterielverket blev företaget enda leverantör till staten 1944. Men sju år senare sade den viktiga kunden upp avtalet och Kinnarps började i stället serietillverka kontorsmöbler.
– Det var supertufft givetvis och de kämpade något våldsamt i motvind. Alla resurser sattes in, även vi barn fick hjälpa till. Efter skolan fick vi som var äldst gå till fabriken och plocka upp alla möbelkomponenter och pinnar som låg på golvet. Det var för dyrt att låta anställda göra det. Och på lördagar limmade vi ihop blankett- och penninsatser till skrivbord. Snacka om barnarbete.
– Samtidigt åkte våra föräldrar in till stan för att handla och hade vi tur kom de hem med en gottepåse åt oss. En njurinflammation höll dock på att stjälpa företaget i slutet av 40-talet.
– Far blev sjuk och hamnade på sjukhus. Men de hade ingen riktig lösning på sånt på den tiden och han var nära att ge upp. Det gick till och med ut en annons om att Kinnarps var till salu.
Hade föräldrarna haft en, som Henry Jarlsson uttrycker det, ”ordentlig utbildning” och varit civilekonomer eller civilingenjörer hade de aldrig tagit sig an uppgiften.
– Absolut inte. Då hade Kinnarps inte funnits i dag, betonar han.
Att Henry skulle in i företaget var givet, något annat alternativ var aldrig aktuellt.
– Vi hade inget annat liv. Jarl sa ungefär så här: ”Du ska ha klart för dig att företaget går före det privata, tänk på det.”
I vilken grad Henry följt faderns uppmaning låter han vara osagt. Han förklarar i stället att han oftast valt att hålla låg profil och aldrig känt att han behövt saluföra sin person som varumärke. Som andra, till exempel Ingvar Kamprad.
Kände du Kamprad?
– Inte direkt. Kamprad var en riktig superentreprenör och lyckades skapa en bild av sig själv och sitt företag som gick hem hos svenska folket. Vi går tillbaka i tiden igen och talar om vilka Kinnarpsmöbler som på ett eller annat sätt utgjort en milstolpe för företaget. I förbifarten nämner Henry de välkända jalusiskåpen, ”men det är inte många som behöver skåp längre” och han tillbakavisar också påståendet att J-serien, som lanserades 1959 och där ben och sarg för första gången bestod av fyrkantsjärn, skulle ha betytt mest. I stället utser han arbetsstolarna 6 000 och 8 000 som epokgörande.
– De innebar ett lyft på hela marknaden och är väl fortfarande en av de bästa stolarna som finns i Sverige. De håller ergonomiskt och har alla funktioner som behövs i dag. Stolarna var ”ett jädra projekt” minns han. Företaget hade med tanke på den komplicerade mekanismen aldrig tidigare varit i närheten av att producera en så avancerad produkt.
– Nu har den milstolpen tillverkats i drygt fyra miljoner exemplar.
Det har sagts att Jarl och Evy Andersson såg behovet av moderna, funktionella och vackra kontorsmöbler i det framväxande tjänstesamhället. Henry Jarlsson ser emellertid något frågande ut inför påståendet och säger att ”det var ju fint sagt.” Vid frågan om vilken spaning han själv gör inför framtiden vill han inte ta sikte längre än tio år framåt. Han siar om öppna kontorslandskap där dagens system för inredningslösningar fortfarande kommer att vara attraherande, inspirerande och effektiva.
– Ergonomi är väl bra, men det kommer att krävas mycket mer än så. Folk är inte riktigt så motståndskraftiga som tidigare utan har en viss förmåga att bli sjukare. Därför måste framtidens kontor utformas på ett sätt som gör att kontorspersonalen med inredningens hjälp inspireras att aktivera och röra sig.
– Bakom väggen här har vi ett rullband där våra anställda kan gå och samtidigt jobba för fullt på sin dator. Det ser lite dumt ut, men det hjälper dem att leva väl även under timmarna på kontoret. Att få kunderna att prioritera hög kvalitet och hållbara val när kontoren utformas är en annan utmaning som väntar, tror han.
– Vi har all vår produktion inom Sveriges gränser, vi löser logistiken med egna fordon, vi har filtar i stället för emballage och har kontroll över vår miljöpåverkan. Han berättar också att Kinnarps introducerat marknadens första heltäckande hållbarhetsbetyg. Det kallas The better effect index och ger, enligt Jarlsson, ett enkelt svar på den komplexa frågan om hur hållbar en produkt är.
Du har beskrivits som en legendar i branschen, vad säger du om det?
– Jaså, är jag det? Det känner jag mig inte som.
Sedan får han bråttom. Hustrun väntar på honom i Nordnorge och han ska sätta sig bakom ratten och påbörja den 176 mil långa bilresan.
TEXT: CHRISTINA CARMBRANT
FOTO: KINNARPS
Lämna en kommentar