Avtal 2012: ”För höga nivåer”

TMF:s vice vd och förhandlingschef, David Johnsson, ser inte mycket positivt med de nya avtalen. Enligt honom hade parterna alldeles för olika uppfattningar om branschens utmaningar.

Industrins avtalsförhandlingar om nya kollektivavtal är avslutade. Stora delar av den övriga arbetsmarknaden, bland annat byggindustrin, handeln och delar av den offentliga sektorn, befinner sig dock i inledningen av förhandlingarna. Förhoppningsvis kommer dessa att följa det märke som industrin nu har satt. Tanken är att det är den internationellt konkurensutsatta sektorn som sätter taket för vilka kostnadsökningar som arbetsmarknaden och svensk ekonomi kan hantera. Detta regleras bland annat i Industriavtalet, där TMF är en av parterna. Industrin ska genom långa avtal ge stabila, förutsägbara villkor där kostnadsökningarna inte överstiger våra viktigaste konkurrentländers ökningar.

Med facit i handen, hur ser du på Avtal 2012?
– Avtalsrörelsen pågår faktiskt fortfarande, så det är svårt att svara på. Vad gäller TMF:s och övrig industris avtal får man konstatera att framgångarna varit ytterst begränsade eller rent av uteblivit helt. Några viktiga förändringar i de allmänna villkoren är svåra att peka på. Avtalen landade på nivåer som är alldeles för höga och bidrar inte till att skapa de villkor som medlemsföretagen behöver.

Blev förhandlingarna tuffare än du trodde?
– Jag uppfattade inte att motparten hade ett reellt intresse till villkorsförbättrande förhandlingar. De verkade inte intresserade av att medverka till att begränsa deras kostnader. Det är ju deras medlemmar som blir av med sina anställningar nu när företagen varslar om neddragningar eller nedläggningar, vilket faktiskt blir vardag för många.

Facken och arbetsgivarorganisationerna hade många gånger olika bilder av konjukturen och framtida utmaningar för träindustrin. Går det att nå en lösning på det?
– Det är underligt att vi stod så långt ifrån varandra. Motpartens medlemmar sägs tyvärr fortfarande upp. Men trots att alla bedömare, inklusive LO-ekonomerna, skrev ner sina prognoser under förhandlingarna, gick budskapet inte hem. Jag tror att det avgörande problemet var att de fackliga spikade sina ekonomiska yrkanden alltför tidigt, när konjunkturen såg lovande ut och när vi dessutom haft ett ganska bra 2010 bakom oss. Förväntningarna skruvades upp hos medlemmarna, och man hade svårt att anpassa sig till hur verkligheten faktiskt blev. Utspelen som bland annat IF Metall gjorde, om att det nu var dags för revansch och ”payback”, underlättade inte heller den processen. Att deras medlemmar faktiskt fått reallöneökningar under närmast föregående och att kostnadsökningarna varit högre och produktivitetsutvecklingen lägre än i konkurrentländerna var inget som lyftes fram från fackligt håll.

Vad var det bästa med Avtal 2012?
– Att nya avtal tecknades, att arbetsfred råder samt att vi höll hårt i den beslutande pensionsavräkningen (från Avtal 2007). Det innebär att TMF:s medlemmar bara behöver höja lönerna med 2,75 procent istället för 3 procent, under avtalets fjorton månader. Detta kan vara avgörande för många företag. Jag är också glad över den starka och lojala samverkan som vi inom ARBIO (TMF, Skogsindustrierna, Skogs- och lantbruksarbetsgivarna samt Ggrafiska Företagens Förbund) upprätthöll under förhandlingarna.

Vad händer nu?
– Vi är redan inne i utvärderingsprocessen. När den är genomförd kommer vi att bjuda in medlemsföretagen för synpunkter och diskussion.