”Jag längtade efter en bergvägg”

Anna-Karin ställde alltid upp, full av energi och med en hjälpande hand för alla. Ett år efter skilsmässan tog det stopp.

– Mitt i ett medarbetarsamtal märkte jag att jag såg att han rörde på läpparna, men att jag inte hörde vad han sa.

Anna-Karin har alltid engagerat sig i saker, ända sedan hon var ung, både i privatlivet och i arbetslivet.

– Jag säger hellre ja än nej. För det mesta tycker jag att det är väldigt bra, det innebär att man tar sig an utmaningar och får vara med om mycket. Men ibland blir det för mycket. Anna-Karin började jobba i IT-branschen 1989. Både hon och dåvarande maken jobbade mycket.

– Jag trivs bra med att ha mycket omkring mig. Mitt jobb är och har alltid varit en viktig och rolig del av mitt liv, säger hon.

1993 och 1994 fick de barn, något som gjorde livet ”lite mer komplicerat”. Omkring 1998–1999 blev Anna-Karin chef.
– Jag blev teamledare. Det var inget jag hade sökt efter, men jag blev tillfrågad och tackade ja.

Personalansvaret gällde för mellan sex och tolv utvecklare och hon fick dessutom ansvar för ett stort antal underkonsulter. Teamet var självständigt och Anna-Karin hade ansvar för affärsplaner, budget och prognoser, beläggning på konsulterna, kunder och personal och delvis för säljet. I princip hade hon ansvar för allt.

2001 skiljde sig Anna-Karin. Det var hennes beslut,men ändå ett väldigt jobbigt beslut, och hon flyttade så småningom till ett nytt boende.

– När andra uppfattar en som positiv, glad och trevlig nästan jämt, då försöker man upprätthålla den bilden också när man hamnar i en kris. Jag var öppen med vad jag gick igenom och fick mycket stöd, men kände ändå att det var väldigt jobbigt. Den där andra, tredje och fjärde växeln jag tidigare hade kunnat lägga i fanns inte längre där och jag kände inte igen mig själv.

– Någonstans i bakhuvudet längtade jag också efter en bergvägg att köra in i, för jag insåg att det var det enda som kunde stoppa mig. Jag klarade inte att själv dra i handbromsen. Så kom det där medarbetarsamtalet.

– Jag reste mig mitt i samtalet och sa att ”jag kan inte genomföra detta, jag måste hem och vila”. Jag trodde jag skulle vara hemma några dagar, men det blev betydligt längre än så.

Anna-Karin blev sjukskriven. Hon gick till läkare, men det gav ingenting. Det gjorde däremot samtalen med den beteendevetare företaget hjälpte henne att komma i kontakt med. Hon tog även samtalsstöd via privata kontakter.
– Där fick jag vrida ut och in på mig själv och få hjälp att förstå varför jag hamnat där jag hamnade.

Något hon lärde sig under sin sjukdom var att hennes styrkor – energin och vanan att alltid ställa upp – kan förvandlas till svagheter om man inte sätter egna gränser.
– Satt jag till exempel på ett föräldramöte där läraren frågade om klassföräldrar och alla satt tysta, då kände jag att ’men hur svårt kan det vara?’ och räckte upp handen. Det har jag lärt mig att hantera i dag, säger Anna-Karin. Efter knappt tre månader började hon arbetsträna. Innan sommaren var hon uppe i halvtid, till nyår var hon tillbaka på heltid. Hon återgick i sin gamla tjänst som teamledare.

– Det är kanske ovanligt att göra det, men jag såg aldrig arbetet som skälet till att jag gick in i väggen. Till stor del tror jag att det beror på skilsmässan. Jag tror att det alltid handlar om en livsbild, det handlar aldrig bara om en pusselbit.

– Min arbetssituation var kanske inte hållbar i förening med allt som hände totalt sett i min tillvaro under den här tiden, men när jag kom tillbaka hade jag gjort förändringar i mitt liv som gjorde att jag mådde bättre som människa.

Men utmattningen satt kvar. Anna-Karin beskriver det som att hon hade tömt hela kroppen på energi och när hon kom tillbaka hade hon varken reservtank eller några extra växlar att lägga i.
– Jag orkade precis jobba en hel arbetsdag.

Det tog lång tid, nästan tio år att bli ”fulltankad” igen. Att hon småningom träffade rätt partner bidrog positivt, men hon har också lärt sig att prioritera sin tid och att hushålla med sina styrkor. Det gäller både i privatlivet och i arbetet.

– Du kan ändra på saker på en arbetsplats och ändra innehållet i en roll, men du måste också fundera på vad du själv kan göra för att ta hand om dig själv, säger Anna-Karin.

Hon har svårt att se riktigt vad arbetsgivaren kan bidra med, något som kan bero på att hon själv haft bra chefer och ett arbetsklimat som borde ha gjort det lätt att gå till någon och säga att ”jag behöver en paus”.

– Av någon anledning gjorde jag inte det. Jag kunde inte se mig själv som någon som inte orkar vad som behövs.
Arbetsgivare skulle kunna bli mer öppna för att erbjuda samtalsterapi och andra ingredienser som du kan nyttja privat, säger hon. Saker som kan påverka hela din livssituation.

Text: Per Torberger

Råd och tips om utmattningssyndrom

• Prioritera. För dem som känner igen sig i Annas profil kan det vara bra att få hjälp att se gränsen när ens styrkor blir svagheter. Man behöver lära sig prioritera tid och engagemang, och lära sig se när man låter omgivning en utnyttja dem.
• Identifiera orsakerna. Annas uppfattning är att du inte hamnar i en utmattningssituation– den jobbar du dig till under flera år. Det finns aldrig bara en orsak, det är många pusselbitar.
•  Är du chef och ledare: Våga vara modig och nära. Våga se och ta de ibland lite jobbiga samtalen. Ett öppet klimat där du jobbar, att uppleva att folk bryr sig, är jätteviktigt.
• Ta dig tid att lyssna på dina medarbetare. Om du ska kunna upptäcka att någon är i riskzonen för utmattning måste du också känna till hur hen har det i privatlivet. Därför behöver du ha en privat och inte bara en professionell dialog med medarbetarna.