Täbys strävan på väg att bli verklig

 Jag har en dröm om att någon gång arbeta på ett kontor där man har sitt eget rum. Utanför den stängda dörren ska det finnas en skylt med mitt namn. Det här handlar såklart mer om min förtjusning för 70-talsestetiken i filmens värld än något annat.

Särskilt tydligt att det här inte är något att sträva efter blir det när jag ser ritningar på Täbys nya kommunhus. De har en vision om att vara den bästa arbetsplatsen. Och frågan är om de inte är något på spåren med sin nya byggnad, som byggs mitt i Täby Centrum. Jag kan nämligen inte tänka mig att någon inte kommer att trivas i det huset. Det är inte bara snyggt. Det har en öppenhet på ett sätt som ställer nya krav på arbetssätt för såväl anställda som ledning. På sidan 12 träffar vi Lisa Grape på White. Hon berättar om förarbetet till inredningen och om den omfattande kartläggning hon gjort. För det är just vad det handlar om, bortom stolarna och borden och färgen på väggarna, en omfattande analys. Vad det sen leder till för sittmoduler är en senare fråga.

Tiden med stängda dörrarna med namnskyltar förvisas härmed till evig vila i filmens värld.

En helt annan sak, vad känner du inför LOU? I det här numret granskar vi det skeva system som ligger till grund för möbelupphandlingar och som enligt många, tvärtemot sitt syfte, förhindrar konkurrensen. Vi ses på mässan.

Kristofer Sandberg, redaktör